Vi har hundratals kontakter som vi aldrig skulle ringa. Det är nästan det första man ser när man öppnar LinkedIn och möts av flödet. Namn vi känner igen. Ansikten vi minns från en konferens, ett projekt, en korridor någonstans. Och ändå är det som om relationen inte riktigt går att ta med sig ut i verkligheten. Vi skulle inte säga hej om vi möttes på Ica, kanske skulle vi göra det, men vi skulle tveka en halv sekund för länge. Det är en märklig mellanhet. För nära för att vara främlingar, men för långt bort för att vara vänner. Var hamnar man då egentligen?
Plattformen som så gärna vill vara vår professionella vardag – LinkedIn – har gjort den här zonen synlig. Den har inte uppfunnit den, förstås. Det fanns visitkort, adressböcker, julkort man aldrig skickade. Men nu ligger allt där. I en ordnad stapel av kopplingar. Vi ser dem. De ser oss. Och vi kan när som helst trycka på en knapp och låtsas att det är naturligt.
Ett litet hej som aldrig riktigt blir sagt
Vi minns hur det började. En kontaktförfrågan efter ett möte. En medarbetare till en medarbetare. Någon vi delade taxi med från Arlanda. Allt kändes rimligt i stunden, som en artig gest. Det är svårt att säga nej till en sån gest utan att verka kantig. Och visst, vi vill ju inte vara kantiga. Vi vill vara öppna, lättsamma, möjliga att samarbeta med. Så vi klickar ja. Sedan händer nästan ingenting.
Ändå finns där en sorts närvaro. Den ligger och pyr i bakgrunden. Vi ser när personen byter jobb, när den delar en text om ledarskap, när den tackar sitt team och är ödmjuk på ett sätt som både känns äkta och lite uppstyrt. Vi tänker ibland att vi borde trycka på gratulationsknappen på LinkedIn. Vi gör det ibland. Det tar fem sekunder. En tumme upp. En kort rad. Men var hamnar det? I en chatttråd som redan från start känns som en korridor där alla går åt olika håll.
På LinkedIn lånar vi varandras uppmärksamhet
Det är kanske det som faktiskt är valutan här. Inte vänskap, inte ens förtroende i den gamla meningen, utan uppmärksamhet som kan delas ut i små portioner. Vi ger den till någon vi inte känner så väl, men som vi ändå känner tillräckligt för att inte kunna ignorera helt. Och vi tar emot samma sak tillbaka, en kort reaktion på något vi skrev, som om det var en nickning över ett kontorslandskap vi inte längre jobbar i.
Det blir en relation som inte kräver att vi tar reda på hur personen mår på riktigt. Den kräver inte att vi minns barnens namn eller att vi frågar hur det gick med renoveringen. Den kräver bara att vi håller oss inom det professionella rummet, ett rum som samtidigt är offentligt och personligt. Och där någonstans börjar det skava lite. För vad betyder personligt när det alltid filtreras genom yrkesrollen?
Det lilla obehaget i att känna igen någon utan att känna dem
Vi kan deras ansikte. Vi vet var de jobbar. Vi vet ungefär vilken typ av texter de delar, vilken ton de skriver i. Ibland vet vi mer om deras karriär än vi vet om våra närmaste vänners arbetsliv. Det är en konstig kunskap, som att ha läst baksidestexten på en bok utan att öppna den. När vi möter dem på riktigt, om vi gör det, får vi en känsla av att vi borde ha en relation som matchar all den där informationen. Men det gör vi inte. Vi har bara en karta. Ingen terräng.
Och visst kan man säga att det är vårt eget fel, att vi borde vara mer genuina, mer närvarande. Men är det så enkelt? Vi är också trötta. Vi har redan våra riktiga relationer att underhålla, med allt vad det innebär av missförstånd, tystnader, försoningar, långdragna samtal. Det professionella rummet lockar för att det är enklare. Men enklare är inte alltid bättre, bara mindre krävande.
När nätverket blir en stad vi aldrig besöker
Vi pratar om våra kontakter som om de var ett nät. Något som fångar upp oss, något som bär. Men ibland känns det mer som en stad där vi äger en massa tomma lägenheter. Vi har nycklarna, men vi går aldrig dit. Vi har adresser, men inga middagsinbjudningar. Och vi säger till oss själva att det är bra att ha. Bra att ha, ifall. Ifall vadå? Ifall vi behöver byta jobb. Ifall vi behöver en introduktion. Ifall vi behöver verka relevanta.
Det är här något i oss börjar skava lite. För vi vill gärna tro att relationer kan lagras, som kapital. Att det går att bygga upp ett förråd av människor. Samtidigt vet vi ju, egentligen, att relationer är färskvara. De behöver en sorts friktion, en sorts delad tid, något som händer mellan två personer som inte går att ersätta med uppdateringar om titelbyten.
Vi håller oss i mitten, där ingenting står på spel
Det finns ett bekvämt mellanläge. Vi kan gilla, vi kan gratulera, vi kan skriva något trevligt. Vi kan skicka en anslutningsförfrågan med en artig rad. Men vi går sällan längre än så. Varför känns det så? Kanske för att nästa steg skulle innebära en risk. Att ringa någon, att föreslå en fika, att faktiskt be om något, eller erbjuda något utan att det är kopplat till en tydlig transaktion. Då blir vi plötsligt personer, inte profiler.
Och där är det som om hela konstruktionen blir lite skör. För om vi tar ut relationen ur plattformen och in i livet måste vi hantera nyanser. Vi måste märka om den andra är stressad, ointresserad, vänlig men upptagen. Vi måste tåla att få ett nej. På skärmen känns nej mindre skarpt, mer som ett uteblivet svar som kan skyllas på allt möjligt. I livet finns det inte samma skydd.
Den outtalade frågan om vi utnyttjar varandra
Vi gillar att se oss som generösa. Vi vill vara den som delar tips, öppnar dörrar, sammanför. Det finns en äkta glädje i det också, absolut. Men ibland, om vi är ärliga, finns där en annan sak: en förhoppning om att det vi ger ska komma tillbaka som något användbart. Inte nödvändigtvis pengar, men möjligheter. Och det gör relationen lite svår att hålla ren. Vänskap mår dåligt av att bokföras, men här bokförs nästan allt, åtminstone i bakhuvudet.
Samtidigt är det inte så att vi sitter och planerar cyniskt. Det är mer som en struktur vi hamnar i. Vi lär oss att det lönar sig att synas, att ha många kontakter, att verka aktiv. Och så gör vi det, lite halvhjärtat, lite som man går på ett gym man inte riktigt tror på men ändå betalar för.
Små ceremonier av bekräftelse på LinkedIn
Vi ser samma mönster om och om igen. Någon skriver att de är tacksamma. Någon skriver att de är ödmjuka inför en ny roll. Någon skriver att de vill dela med sig av en lärdom. Det blir som små ceremonier. Och vi deltar. Vi klickar. Vi skriver något som låter som vi. Fast lite mer polerat. Vi känner igen spelet, och ändå spelar vi med, för det är enklare än att stå utanför och känna sig sur.
Det är lätt att raljera över språket, men vi försöker låta bli. För språket är också ett skydd. Vi vill inte visa för mycket, men vi vill heller inte vara helt tomma. Så vi lägger oss på en nivå där vi kan prata om motivation och utveckling utan att säga något som kan användas emot oss. Och när någon annan gör samma sak känner vi igen det. Vi tänker kanske att det är lite tillrättalagt. Samtidigt är det också en mänsklig anpassning. Man säger inte allt i ett öppet rum.
Vad händer med vårt jag när allt blir arbetsjag
Det här är nog en av de mer diffusa effekterna. Vi vänjer oss vid att formulera oss som om vi alltid var i tjänst. Vi vänjer oss vid att presentera oss genom titlar och prestationer, även när vi innerst inne vet att titlar är temporära och prestationer ofta är teamwork. Och det gör något med hur vi ser på andra också. Vi ser dem som kompetenser, som roller, som möjliga samarbeten. Inte bara som personer som råkar arbeta med något.
Vi märker det när vi läser någons inlägg och direkt tänker: kan den här personen vara bra att ha kontakt med. Inte: undrar hur de har det. Och så känner vi oss lite kalla. Men kanske är det bara kontexten som gör oss så. I en annan miljö hade vi varit varmare. Eller hade vi det.
När vi faktiskt behöver någon, och handen darrar lite
Det kommer en dag när vi behöver sträcka ut handen. Vi har blivit uppsagda, eller vi vill byta bransch, eller vi har en idé och behöver råd. Och då sitter vi på LinkedIn och tittar på vår lista av kontakter och tänker att vi borde kunna skriva till någon. Det är ju hela poängen, säger vi till oss själva. Men vi fastnar. Vem kan vi skriva till utan att det känns som att vi använder dem. Vem kan vi skriva till utan att vi måste börja med att låtsas att vi har en relation som vi inte har.
Vi bläddrar bland namn och inser att många av dem är bekanta på ett nästan spöklikt sätt. Vi vet hur deras profil ser ut. Vilka de känner. Att de var på ett visst bolag för tre år sedan. Men vi vet inte om de skulle vilja prata med oss en kvart. Vi vet inte ens om de skulle känna igen oss utan vår bild och vår titel bredvid.
Vi skriver ett meddelande och hör oss själva låta konstiga
Det är något med att skriva ett LinkedIn-meddelande till någon man bara känner professionellt som gör språket stelt. Vi börjar ofta med en artig fras som vi egentligen inte skulle säga högt. Vi försöker vara tydliga men inte krävande. Vi försöker visa respekt för deras tid, som om vi redan från början antar att vi är en belastning. Och den känslan är intressant. Varför känns det som en belastning att be om ett samtal, om vi nu har byggt ett nätverk som ska handla om just sådant?
Kanske för att nätverket, i praktiken, mest är en yta. En plats där vi kan vara i närheten av varandra utan att vara beroende av varandra. När beroendet väl dyker upp blir vi generade. Vi vill inte framstå som opportunistiska. Samtidigt är det svårt att komma ifrån att mycket i arbetslivet är just opportunism i en mild, socialt accepterad form. Vi vill bara inte riktigt se oss själva så.
Den märkliga intimiteten i att följa någon på håll
Vi vet saker om varandra som vi inte skulle veta annars. Vi vet vem som är på väg någonstans, vem som är kvar, vem som skriver mycket och vem som mest tittar. Vi vet vilka som verkar ha flyt och vilka som verkar kämpa, åtminstone enligt den berättelse de själva väljer att visa. Och det skapar en sorts intimitet, men den är ensidig och ofta obalanserad. Vi kan känna oss nära någon som inte alls känner sig nära oss. Vi kan känna sympati utan att ha gjort något för att förtjäna den.
Det kan låta fint, men det kan också kännas lite som att tjuvlyssna. Vi följer en karriär, en resa, en serie uppdateringar som tillsammans blir en person. Fast det är inte hela personen. Det är en redigerad person, en som passar in i formatet. Och vi gör samma sak själva, mer eller mindre medvetet. Vi väljer vad som ska synas. Vi väljer när vi ska vara tysta. Vi väljer när vi ska vara entusiastiska.
Vi undrar om vi egentligen längtar efter något enklare
Ibland tänker vi att det här kanske handlar om en sak som inte har med jobb att göra alls. Att vi saknar enklare sociala sammanhang där relationer får växa utan agenda. Där man kan träffas flera gånger utan att någon behöver definiera vad man är för varandra. Här blir allt definierat direkt: kontakt, följare, relation. Och ändå är det så diffust. Vi är kopplade, men hur. Vi kan skriva, men varför. Vi kan ses, men gör vi det.
Det är lätt att skylla på plattformen, men vi kan inte riktigt göra det heller. Vi är ju där. Vi har själva klickat ja. Vi har själva fyllt på med kontakter som vi inte tänkte igenom. Kanske för att det kändes som det man gör. Kanske för att vi var rädda att missa något. Och nu sitter vi med den där staden av tomma lägenheter. Ibland känns den trygg. Ibland bara tom.
Uppmärksamhet har blivit hårdvaluta och sociala medier har lärt oss att mäta relationer i sekunder och siffror. Jag intresserar mig för det som händer mellan inläggen – tystnaden, missförstånden, de osynliga banden som varken syns i stories eller räknas i statistik. Jag försöker fånga det som algoritmerna aldrig kommer åt.