Jag har börjat märka det i de mest vardagliga ögonblicken. Inte när jag sitter vid ett skrivbord och försöker vara en duktig människa med ordning på tiden, utan när jag står vid spisen och väntar på att pastavattnet ska koka upp. Den där gamla pausen som förr var ingenting, egentligen. En liten stund där man kunde tänka på vad man skulle säga till någon senare, eller bara se hur bubblorna började samla sig i botten. Nu känns den ibland som en fördröjning som måste lösas. Som om själva väntan är ett problem, inte ett tillstånd.
Det är inte dramatiskt, inte alltid. Men det är märkbart. Jag känner hur kroppen vill ha något, snabbt. En signal. En liten belöning. Och jag tänker på hur vi, utan att riktigt rösta om det, har flyttat in i något som jag tror är en sorts mikro-tid, även om jag inte är säker på att ordet håller hela vägen. Där sekunderna är inte bara korta, utan värderade. De måste leverera.
Jag säger inte att det är en konspiration. Snarare en övning som pågått länge nog för att sätta sig i mig. Och i andra. Jag ser det i vänners sätt att lyssna, i mitt eget sätt att läsa en artikel som jag själv hade kunnat skriva. Och någonstans i bakgrunden finns TikTok som ett av de tydligaste träningspassen. Inte ens alltid när jag använder det, utan som en standard för hur snabbt något borde kännas.

När långsamhet började kännas som ett varningstecken
Jag kommer ihåg en gång på ett tåg, när jag inte hade täckning. Det var inte romantiskt, jag satt inte och såg ut över landskap och blev klok. Jag blev irriterad. Det var det som slog mig efteråt. Inte irritationen i sig, den är mänsklig, utan hur snabbt den kom. Som om jag blivit avbruten mitt i något viktigt, när det jag egentligen saknade var det där välbekanta TikTok-flödet av små klipp som jag ändå inte hade kunnat beskriva i efterhand.
Det finns en sorts logik i det här. Om hjärnan vänjer sig vid att få en liten kick var tionde sekund, så blir den gamla tidsrymden mellan början och slut plötsligt en öken. Inte för att den är tom, utan för att jag inte längre har samma vana att gå där.
Jag tänker ibland att det är just misstänksamheten som gör mest. Den där känslan av att om något tar tid så är det kanske inte värt det. Att om en tanke inte blir intressant direkt, så är den fel sorts tanke. Det är en hård dom att lägga på sitt eget inre, och ändå kommer den så lätt.
Det handlade inte bara om innehåll, utan om tempo
Jag har sett klipp där någon på femton sekunder hinner säga mer än en gammal radioessä på fem minuter. Det är imponerande, nästan konst. Men det finns också ett tempo som jag tar med mig ut ur skärmen. Jag märker det när någon berättar en historia vid ett bord och jag i mitt huvud vill redigera den. Klippa bort sidospåren. Komma till poängen. Och så kommer skammen efteråt, för människor är sidospår. Jag också.
Det är där det blir tveksamt. För jag vill inte låtsas som att allt snabbt är dåligt. Jag har lärt mig saker snabbt också. Fått en idé, hittat en låt, skrattat åt något som faktiskt bar mig genom en tung eftermiddag. Men tempo som standard, tempo som krav, gör något med hur jag förhåller mig till världen.
När känslor började passera i TikTok-hastighet
Det är märkligt hur mycket känsla som ryms i ett kort klipp på TikTok. En vändning. En röst som brister. En snabb konflikt som får en lösning. Jag kan känna att jag blir rörd, och nästan samtidigt är jag redan vidare. Det är som att trycka på en dörrklocka och springa därifrån innan någon öppnar, eller kanske snarare som att aldrig riktigt stå kvar tillräckligt länge för att märka om någon ens är hemma. Känslan hinner inte sätta sig i kroppen. Den blir ett kvitto jag blippar igenom.

Jag märker det ibland i mitt eget liv. Någon säger något sårande, och jag reagerar med en färdig impuls: stäng av, skämta bort, svara snabbt. Som om jag lärt mig att varje känsla måste vara begriplig direkt, annars är den inte användbar. Men vissa känslor är långsamma. De tar sin tid, och de blir inte klara bara för att jag vill ha dem klara.
Jag hade en period när jag började gråta lättare, och jag trodde först att jag blivit skörare. Sen insåg jag att jag också blev av med gråten snabbare. Den kom och gick som ett klipp. Det var inte djup sorg, mer som en våg som inte hann nå stranden. Det låter nästan poetiskt när jag skriver det nu, och det stör mig lite, för i stunden var det mest rörigt och svårbegripligt.
Empatin blev ibland en snabb gest
Jag vill vara tydlig med det: jag tror inte att människor blivit kalla. Jag tror snarare att vi blivit tränade i en sorts snabb empati. Den som säger: jag förstår, jag känner, jag är med dig. Och så vidare. Det kan vara vackert, som när man ser någon dela något svårt och responsen är varm.
Men jag märker också hur lätt det är att stanna vid gesten. Att känna något litet, skicka iväg det, och sedan gå vidare utan att det påverkar hur jag lever. Det är inte cynism, mer som att känslan inte får tid att bli handling. Den får knappt tid att bli min.
När allt arbete började kännas som något jag hela tiden avbröt
Det här är den del jag helst vill skylla på annat. Stress, ålder, världen i allmänhet. Men när jag sitter med en text och känner att jag vill byta uppgift efter en minut, då är det svårt att inte se mönstret. Jag har blivit bra på att starta. Sämre på att stanna kvar.
Det märks i små saker. Jag läser en sida och får impulsen att kolla något. Jag ska bara, säger jag till mig själv. Och jag vet att jag ljuger, för det är sällan bara. Det är ett helt litet flöde av nya saker som står och väntar, med samma TikTok-liknande lockelse: de kräver inget tålamod av mig. De kräver bara att jag ger upp det jag håller på med.
Jag hade en vän som brukade prata om sin hjärna som ett rum. När hon var yngre kunde hon stänga dörren och tänka. Nu, sa hon, står dörren på glänt hela tiden. Jag skrattade när hon sa det, men det var ett igenkännande skratt. Jag känner också draget från korridoren.
Och samtidigt: jag kan fortfarande fokusera. Jag har stunder när allt faller på plats, när jag blir absorberad av ett arbete eller en bok. Det är bara det att det känns mindre självklart. Som om jag måste förhandla mig fram till det, och förhandlingen tar energi.
Det sociala jämförelsetrycket fick en konsekvens: jag började leva mer som en publik
Det finns en sorts blick som smyger sig in. Jag ser mig själv utifrån. Inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att jag ska märka det. Som om jag samtidigt är jag och någon som betraktar mig. Hur ser det här ut? Är det här intressant? Är det värt att visa? Jag kan vara på en promenad och plötsligt tänka på hur den skulle klippas ihop, nästan som ett TikTok-montage av liv.
Det är en märklig sak att erkänna, för det låter fåfängt. Men jag tror inte att det bara är fåfänga. Jag tror att det är en konsekvens av att så mycket mänskligt uttryck nu är format som små scener. Det blir lätt att börja tänka i scener även när ingen tittar.
Jag minns en sommarkväll när jag satt på en balkong och hörde ljud från en innergård. Någon skrattade, någon tappade något, en dörr slog igen. Allt var helt ointressant och samtidigt fullt av liv. Jag tänkte: det här skulle aldrig bli ett klipp. Det har ingen poäng. Och ändå kändes det mer verkligt än mycket annat. Den tanken gjorde mig både lugn och lite ledsen, för den avslöjade vad jag börjat värdera.

Jag vill inte göra det här till en moralisk berättelse. Jag har själv dragits till det korta, till det snabba. Jag har uppskattat det. Och jag har också känt hur det slipar om mig, som vatten mot sten. Inte med våld, mer med upprepning. Sekunderna man lärde sig leva i, som om de var den enda rimliga måttenheten.
Det är kanske därför det känns så svårt att prata om. För det handlar inte om ett enskilt val. Det handlar om en vana som har blivit en miljö. Och när en miljö förändrar en, så märker man det ofta först när man försöker göra något långsamt igen. Som att sitta kvar i tystnaden efter att någon sagt något viktigt. Som att läsa en text utan att skumma. Som att låta en känsla stanna lite längre än den brukar, även om den är obekväm.
Jag skriver det här och känner att jag fortfarande famlar. Jag är inte säker på vad jag tycker, och jag märker att jag gärna vill låta mer säker än jag faktiskt är. Att jag ibland saknar den gamla förmågan att dröja kvar, och ibland är tacksam för att jag lärt mig nya sätt att förstå världen snabbt. Det tveksamma mellanläget är inte elegant, men det är ärligt. Och kanske är det där man måste börja, om man nu ska börja någonstans alls.
Vi har aldrig varit så uppkopplade och ändå så ensamma i samma flöde. Internet lovar gemenskap men levererar oftast parallella monologer. Jag utforskar de små sprickorna där verklig kontakt faktiskt sker. När jag väl loggar ut, är det få saker som slår en tyst fisketur med hunden Chappo.